tiotusenord

Jag visste det,

Jag visste att jag förstörde allting och nu har jag fått det bevisat.

Jag vet att jag inte kan,

Att jag inte är duktig och kan göra någonting rätt.

Förlåt, men det är det som verkar vara jag.

Om du inte vill ha med mig att göra så ska du få slippa det,

Jag ska aldrig mer prata,

Jag ska aldrig mer göra väsen ifrån mig,

Jag ska aldrig mer störa eller vara i vägen,

Ör det så du vill ha det,

Så är det så jag ska fixa det.

Hur svårt kan det vara?

Jag håller mig bara på mitt rum,

Smyger upp och tar den mat jag behöver,

Och om det ska vara så kan jag befinna mig utomhus till det är natten och dags att sova.

Låter det bra?

Eller vill du att jag flyttar?

Tar mina saker och bor på gatan?

Jag kan flytta till pappa om det skulle vara så,

Inte ens komma hit på helgerna.

Om pappa inte vill ha mig på helgerna kan jag säkert bo hos Tim,

Eller på gatan.

Martin lär ju också slippa se mig,

Så något dåligt inflyttande på honom lär jag ju inte göra,

Tur att du fick ett barn som lyckas med någonting.

Min lillfingerknoge har fått ett större blåmärke.

Någon mer knoge börjar göra ont,

Och dem börjar bli röda på högerhanden.

Den vänstra ser normal ut,

Kanske beror på att jag inte slår med den handen.

Jag får säkert någon mer bula i huvudet också.

Jag slog mig själv igen med knytnäven i huvudet.

Visst det kändes,

Men än sen?

På något sätt måste ilskan ut,

På något sätt måste jag straffas för att jag inte kan.

Jag tror min ena knoge börjar bli förstörd,

Nått känns fel i den.

Förlåt för att jag inte blev den dotter du hade hoppas på,

Förlåt för att jag misslyckas med allt.

Om du vill slippa mig så förstår jag det.

Jag förstår inte varför just jag ska orka leva så här.

Jag kämpar så gott som varje dag att inte må psykiskt dåligt.

Jag har en längre tid mått bra, inte känt mig nere, värdelös, inte haft självmordstankar, inte vilja skära mig och allt det där.

Men nu känns det som om allting är på väg tillbaka.

Jag orkar inte hålla mitt humör uppe, jag orkar inte kämpa igenom dagen, jag orkar inte göra någonting, för jag ser ingen mening till att göra någonting.

Jag börjar känna mer och mer att jag inte är värd att leva, att jag bara är i vägen.

Jag börjar känna mig tom inom mig och som om ingen vill ha med mig att göra.

Tankarna om att börja skära mig igen börjar komma tillbaka mer och mer, men jag vill inte skära mig.

Jag vill inte tillbaka till då jag mådde skit, inte orkade någonting.

Jag har haft ett bra tag nu orkat må bra, orka ta mig igenom dagen och faktiskt tänk att jag kanske borde leva, men nu börjar jag tappa det.

Jag börjar tappa greppet om mig själv, om vad som får mig att hålla mig uppe.

Jag börjar känna mig trasig och förvirrad på varför just jag.

Allting var så mycket bättre i somras när jag slapp vara hemma.

När jag kunde sova hemma hos Tim och umgås med honom, slippa min familj.

Men när jag är hemma är det ända jag hör gnäll och klagomål.

Det känns som om allting som händer här hemma går ut över mig.

Jag trivs inte här.

När någon frågar om jag kan hjälpa till med att fixa en grej på datorn och jag säger visst och börjar förklara och kanske säger  ”du går in på google och söker på det och så at det bara och klicka där så att du laddar ner det och sen är det bara att installera” så får jag bara höra massa gnäll, massa klagomål.

”Det är bara om man kan det, men det är inte bara om man inte kan det.”

MEN FÖRLÅT DÅ FÖR IN I HELVETE ATT JAG ENS FÖRSÖKTE HJÄLPA TILL! JAG KAN SLUTA! FÖRLÅT!

Alltid.

Precis samma sak som när jag skulle återställa mammas dator och råka få den på engelska, men inte lyckades få den på svenska igen, att jag lyckades få tangentbordet på svenska spelade ingen roll.

Att höra att jag förstörde, hade i sönder, allt.

Höra det av sin egna mamma gör ont.

Jag är inte uppskattad på något sätt.

Jag är bara i vägen och gör bara saker fel.

Om folk fick bestämma hade dem vilja slippa mig, aldrig mer se mig.

Förlåt för att jag inte är perfekt,

Förlåt för att jag gör er besvikna,

Förlåt för att jag inte blev som ni hade hoppas på,

Förlåt.

Allt som händer runt omkring mig i mitt egna hem får mig att må skit.

Det får mig att må dåligt,

Bli arg och aggressiv, vilja skada mig själv.

Vilket jag har börjat med igen.

Jag orkar inte längre hålla mig ilska inom mig.

Jag klarar inte av det längre.

Min ilska börja ta över mig,

Jag kan inte kontrollera mig själv längre, hur mycket jag än försöker,

Men det gör inte.

Jag har redan visat mig svag mor min ilska.

Jag har redan slått mig själv med knytnäve i huvudet.

Hårt.

Har jag bulor i huvudet.

Det gör ont, men än sen?

Jag har redan drämt min hand knyten i ett golv flera gånger.

Min ena knoge gör ont,

Och jag har fått blåmärken efter det.

Det gjorde också ont, men än sen?

Min ilska håller på att ta över mig.

Jag kan inte kontrollera mig själv längre.

Undra hur långt det ska gå denna gång.